livet

Tåget är en och en halv timme försenat. Så länge jag inte har någon akut tid att passa brukar jag bara gilla förseningar. Lite action. Lite äventyr. Lite annorlunda. Jag är väldigt positiv generellt.

Men anledningen till tågförseningen idag var att tåget före krockade med någon som ställde sig framför tåget. Begick självmord. Konduktören sade det när jag frågade honom. “Ja det e ju någon som hoppat framför tåget igen, det e det alltid”. Det gör ont i hjärtat fast jag inte vet vem det är och säkert aldrig kommer att få reda på det.

Livets start och slut gör sig ofta påmint nu.

I morse följde jag med mina vänner på ultraljud och fick se en liten kletig varelse med fingrar och hjärta och lår och allt vad det var. Den vände och vred på sig och övade sig på att dricka. Den är väldigt efterlängtad. Säkert lika efterlängtad som personen som tog självmord var en gång i tiden.

En annan väns mamma har några veckor kvar innan livet tar slut av cancern. Och hon lämnar efter sig tre helt fantastiska barn som hon en gång i tiden fick se vända och vrida på sig i ett u ltraljud.

Jag har inte tid

Det går genom tiden en säregen fläkt,
en sjukdom som allmänt benämns med jäkt.
Och bannlyst är stunden av ro och av frid.
Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

Du äger kan hända en sjuklig vän,
det sista besöket var länge sen.
Du säger en ursäkt, blir öm och blid,
men tröstar dig med: Jag har inte tid.

Kanske har du en mor, som är gammal nu,
vars enda ljuspunkt i livet är du.
Att glömma henne, är du på glid?
Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid.

Så lever du livet i stora drag,
hur skall jag hinna allting i dag?
Jäktet förvandlar ditt liv till en strid.
Din slogan har blivit: Jag har inte tid.

Men när du har levat ditt antal år.
När döden på tröskeln väntande står.
När man dig kallar från livets id,
Skall du då svara: Jag har inte tid…

Skriven av Torsten Palmkvist, en SJ-arbetare från Hudiksvall som avled 1973.